|
|
|
Efter vikingatidens handelsfärder och medeltidens pilgrimsresor är det under Vasatiden
som Sveriges förbindelser med den islamiska världen får större omfattning.
Studiet av de orientaliska språken inleds vid de svenska universiteten,
läroböcker trycks med orientaliska typsnitt, diplomatiskt utbyte äger rum med
tatarkhanerna i Bagche Saray på Krim, svenskar som Bengt Oxenstierna och Truls Kåhre
reser i det turkiska imperiet.
Osmanska riket var ännu ett hot mot de europeiska stormakterna eller en tänkbar bundsförvant i deras inbördes tvister. Talrika europeiska resenärer studerade med en blandning av respekt och avståndstagande statsförfattningen och den högt utvecklade organisationen i detta mångnationella imperium, som byggde på en 'bedräglig' troslära men ändå var militärt framgångsrikt. 1657 skickade Karl X Gustaf två sändebud till Höga Porten för att vinna sultanens stöd mot ryssarna. En av dem var Claes Rålamb, som återvände med en reseberättelse och rikliga samlingar. Efter den misslyckade turkiska belägringen av Wien 1683 var Turkiet inte längre något hot mot Europa, och intresset för den turkiska kulturen växte. I Sverige bidrog Karl XII:s femåriga vistelse på turkisk mark till ett ökat intresse för Orienten, som fortsatte under 1700-talet med diplomati, handelsförbindelser och forskningsresor. Under 1700-talets slut sker emellertid en förändring i relationerna mellan Turkiet och Europa, och efter Napoleons fälttåg i Egypten och det grekiska frihetskriget betraktas Turkiet inte längre som en jämbördig stormakt utan som ett tyrannvälde på fallrepet, samtidigt som den 'romantiska orientalismen' får sitt genombrott inom litteraturen och konsten och den vetenskapliga orientalistiken börjar i Sverige. Litteratur: Arne, T.J., Svenskarna och Österlandet. Stockholm 1952. Said, E.W., Orientalism. Stockholm 1993. |