|
|
|
Med islams utbredning följde den arabiska skriften. Den skrivs liksom hebreiskan
från höger till vänster. Vokalerna är oftast inte utsatta. Som
kalligrafi och ornamentik är den högt utvecklad. I förislamisk tid
användes den mest för inskriptioner.
|
| De äldsta koranerna är skrivna i den 'stela' skriftarten kufi, som är inspirerad av epigrafiken: |
|
|
Efter hand som det glättade papperet ersatte pergament och papyrus som skriftunderlag utvecklades från 1000-talet den runda och mjuka skriftarten nashk, inom vilken den arabiska kalligrafins utveckling i första hand äger rum: |
(Flera exempel här och här.) |
|
I Persien skapades en nationell särart i form av den 'lutande' eller 'upphängda' skriftarten ta'liq, inspirerad av den sassanidiska pehlevi-skriften: 
På 1300-talet gavs den en lagbunden utformning i form av nasta'liq-skriften (exempel), vars skönhet framför allt kommer till uttryck då den används för persisk poesi. |
|
På 1600-talet uppfanns i Herat den 'brutna', vilda och svårbegripliga skriftarten schikeste: |
|
|
... som i den mera ordnade varianten diwani användes i det osmanska riket för diplom och andra urkunder: |
|
|
Bland andra skriftarter kan nämnas den monumentala thuluth: |
|
|
... den medeltida kansliskriften taukî: |
|
|
... den nordafrikanska maghribi som förenar kufins kantiga brytningar med betonade rundningar och där bokstäverna ofta går över i nästa rad: |
(Flera exempel här.) |
|
... rihâni, skarp som sabelklingor: |
|
|
... och den mjuka riq'ah som är den nutida handstilen: |
|
Litteratur: Kühnel, E. Islamische Schriftkunst, Graz 1972 Safadi, Y. H., Islamic calligraphy, London 1978. |