|
|
|
Marmorerat papper kallas på turkiska ebru efter ett persiskt ord för 'moln' den
'turkiska marmorn' med sin slumpartade oregelbundenhet påminner om drivande moln på
himlen. Mycket talar för att marmoreringskonsten har sitt ursprung i Kina, att den utövades i Turkestan på 1200-talet och under 1400-talet var fullt utvecklad i Persien och Turkiet, där konstnärskapet under 1500-talet nådde utomordentligt högt. Det marmorerade pappret användes som skriftunderlag för poesi och annan kalligrafi, som 'säkerhetspapper' för att förhindra radering i texten, sedermera också som försättspapper och överdragspapper till bokband. Under 1500-talet blev marmoreringstekniken känd i Europa, där den väckte stor fascination, och där papperet likaså till en början användes som dekorativa inslag i s.k. stamböcker och andra bildalbum, senare främst som bokbinderimaterial. Marmoreringen framställs genom att man på en s.k. slemgrund, som förvaras i ett tråg, droppar färg blandad med oxgalla som gör att färgen sprider sig. Mönster framställs i färgen med fingret eller med nålar och kammar av olika täthet, varefter ett pappersark läggs på slemgrundens yta och suger åt sig färgen. Mängden oxgalla i färgen avgör färgnyans och spridningsmönster. Varje papper blir unikt, den skicklige konstnären kan framställa mönster av stor skönhet. Ett par turkiska specialmönster är hatip-ebrūsu (exempel), ett blommönster uppkallat efter Mehmet Efendi (d. 1773), predikare (hatip) i Aya Sofiamoskén och marmoreringskonstnär, och lāle-ebrūsu, tulpanpapper (exempel), det svåraste inom marmoreringskonsten. 
Några exempel på marmorerade försätts- och överdragspapper, samt ett med silhuettmönster, de flesta ur Hedenborgs samling. Klistermarmor har däremot ingenting med turkisk marmorering att göra utan är en europeisk teknik. Papperet bestryks med klisterfärg i vilken mönstret framställs. En variant som också tillverkades i Turkiet åstadkoms genom att färg blandad med oxgalla eller såpsprit droppas på det upphängda klisterbestrukna pappret och bildar rännilar. Klisterpapper var lätt att tillverka och användes gärna för bokband. En annan sorts mönster trycktes med klisterfärg från trästockar (exempel), en tredje metod var färgläggning med schabloner. Silhuettering av papper (exempel) är en teknik som har iranskt ursprung, vidareutvecklades av turkarna men blev mest uppskattad av europeiska resenärer. Silhuettmönstret skars ut i tunt läder, som dränktes in med rosa, gul eller grön färg; färgen skrapades av på lädrets översida, bitarna lades på halva pappersarket medan den andra hälften viktes över och det hela pressades under svagt tryck. Därigenom uppträder mönstret dubbelt på arket med ena bilden spegelvänd. Papperet beströks sedan med en äggvitelösning och polerades med glättsten, så att det fick den 'vaxade' yta som återfinns hos nästan allt orientaliskt papper.  Ett uppslag med silhuettpapper och marmorerat papper ur en stambok som ägts av en livdrabant vid kejserliga hovet i Prag, David von Krakau, bunden år 1600. Marmoreringen är säkerligen europeisk, silhuettpapperet troligen turkiskt. Litteratur: Ehrensvärd, U., Marmorerat papper, ebru, från äldre tider. I: Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul. Meddelanden. 5(1980) s. 49-82. Haemmerle, A., Buntpapier. München 1977 Wolfe, R., Marbled paper : its history, techniques, and patterns. Philadelphia 1990. |