Äldre kartor och kartläggningsteknik

Historiska sektionen inom Kartografiska sällskapet anordnade i september 2002 en kurs i äldre kartor och kartläggningsteknik. Vid tre tillfällen fick kursdeltagarna studera kartarkiv, lyssna till föreläsningar och slutligen, ute i terrängen, praktisera 1600-talets kartläggningsteknik.

Kursen inleddes den 9 september på Lantmäteriverket i Gävle. Introduktionen hölls av Clas Tollin, Lantbruksuniversitetet i Uppsala, som gav den historiska bakgrunden. 1628 gav kungen Anders Bure (senare adlad till Andreas Bureus) i uppdrag att organisera lantmäteriet. Ca 10 lantmätare utbildades för att kartlägga den beskattningsbara marken i Sverige och Finland. Mellan åren 1633 och 1655 framställdes ca 16 000 handritade kartor i stor skala (vanligen 1:5 000). De omfattade endast åkermarken och var utförda med hög noggrannhet. Kartorna benämndes "geometriska" dvs, "jordmätningskartor" över särskilda orter, bondbyar och hemman. Den odlade marken ytberäknades genom att delas upp i rektanglar och trianglar, "geometriska" figurer. Ca 90 % av den bebodda arealen kartlades, vilket är unikt i världen. Ingen annanstans har sådana arbeten utförts i denna omfattning så tidigt. Under perioden 1680-1750 framställdes en ny omgång geometriska kartor (vanligen skala 1:4 000). De omfattade både åker- och hagmark (in- och utägor). 1660-1750 producerades även småskaliga s.k. "geografiska" kartor över härader och län. Skiftesreformerna (1757, 1803 och 1827) resulterade i nya kartor i skala 1:2 000 - 1:8 000, totalt ca 75 000 st. Från 1827 till 1860 ritades ekonomiska kartor sockenvis över en del av riket ("Sockenkarteverket"). De första tryckta ekonomiska kartorna började att utges 1860 och utgavs häradsvis i skala 1:50 000.

Hans-Fredrik Wennström, Lantmäteriverket, visade de redskap som användes för framställning av de äldre lantmäterikartorna (mätbord med diopterlinjal, mätkedjor m.m.) och beskrev hur de användes. Dagen avslutades med att Gertrud Wiking, Lantmäteriverket, förevisade forskningsarkivet, som innehåller framför allt handritade kartor från perioden 1628 till ca 1900. Digitalisering och utläggning på Internet av dessa sker nu i stor skala.

Måndagen den 16 september fortsatte kursen på Krigsarkivet i Stockholm. Björn Gäfvert redogjorde för Krigsarkivets samlingar av kartor och ritningar. Det är huvudsakligen fråga om topografiska kartor över gränstrakterna samt stads- och fästningsplaner. Den äldsta kartan är från 1621. Militära sjökort från perioden 1690 till 1800 har förts över till Krigsarkivet från Sjöfartsverket. Utländska krigskartor finns fr.o.m. 1750-talet och utgör ungefär hälften av beståndet.
Samlingarna är unikt stora tack vare att de aldrig har skingrats. Krigsarkivet har också de moderna topografiska kartorna från Lantmäteriverket samt alla de kartor som Lantmäteriverket har fått i sin utbytesverksamhet med motsvarande utländska myndigheter.

Allan Sandberg, kartredaktör, tidigare chef för Liber kartor, beskrev framställningen av Generalstabskartan på 1800-talet: från fältmätning till koncept. Med hjälp av triangulering (metoden kom från Frankrike på 1750-talet) upprättades en stomkarta. De lantmäterikartor som fanns över delar av området, kopierades, förmindskades och selekterades. Därefter placerades de in i stomkartans triangelnät för att utgöra grund till fältmätningen. Generalstabskartan var landskapsbeskrivande för att redovisa framkomligheten i terrängen för trupperna. Höjdåtergivningen gjordes med backstreck enligt den tyske militärtopografen Johan Georg Lehmans matematiska system: streckens tjocklek och mellanrummen mellan strecken beskrev lutningen, vilket gör den ganska svårläst över områden som är starkt kuperade. Generalstabskartan är en enfärgskarta. All information återges i svart/vitt. Numera har kartan stor betydelse för den som vill studera förändringarna i landskapet: vägsystemets och bebyggelsens utveckling, skogstypernas utbredning (man skilde på löv- och barrskog), hydrografin m.m.

Lars Ottoson, tidigare teknisk direktör vid Lantmäteriets kartavdelning, redogjorde för Generalstabskartans framväxt. 1805 fick Fältmätningskåren i uppdrag att kartera hela landet. Tidigare karteringar för militärt bruk hade skett endast punktvis (gränsområden, befästningar). Gustaf af Tibell utsågs till att leda arbetet. Han hade tidigare tjänsgjort under Napoleon i Italien och där lärt sig den franska tekniken för att göra militära kartor. Framställningen av kartan var en komplicerad och tidsödande procedur. Först 1920 var samtliga blad utgivna. Generalstabskartan var hemligstämplad fram till 1857, då den blev tillgänglig för allmänheten. Den militära organisationen för arbetet med kartan bestod, under skiftande namn, fram till 1937, då den dåvarande militära myndigheten Rikets allmänna kartverk övergick till att bli civil.

Måndagen den 23 september samlades kursdeltagarna vid Krusenbergs gods söder om Uppsala för att rita en karta med hjälp av redskap gjorda efter förebilder från 1600-talet: mätbord med fastspänt ritpapper och diopterlinjal. Arbetet leddes av Ulf Jansson, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, och Lars Ottoson. Tillvägagångssättet blev följande:

1. Numrerade stolpar placerades i utkanten av den ägofigur som skulle karteras.
2. En baslinje stakades ut inne på området.
3. Mätbordet placerades i ena änden av baslinjen. Kompassriktningen mot norr ritades in på pappret. Sedan ritades baslinjen in i den skala som kartan skulle ha. Mätbordets plats markerades med en nål i pappret.
4. Diopterlinjalen placerades med kanten mot nålen, varefter de numrerade stolparna syftades in och syftlinjerna ritsades in i pappret, var och en märkt med stolpens nummer.
5. Mätbordet flyttades till baslinjens andra ände. Kompassriktningen kontrollerades. Nålen flyttades till den nya platsen på mätbordet. Nya syftlinjer ritsades in på pappret, varvid skärningspunkter med föregående mätning erhölls.
6. Skärningspunkterna visade ytterkanterna på en skalriktig karta av ägofiguren. Med detta som grund kunde kartans övriga detaljer ritas in.

Efter dessa övningar fortsatte kursdeltagarna in till Uppsala och den regionala lantmäterimyndighetens arkiv. Clas Tollin förevisade där en orginalkarta, ett koncept, från 1600-talet över Krusenberg. Koncepten är lantmätarnas arbetsmaterial från fältmätningarna och innehåller många intressanta detaljer, t.ex. mätpunkterna och de ritsade syftlinjerna. Den färdiga kartan gjordes i allmänhet i tre exemplar: ett gick till markägarna (byn), ett till länets lantmäterikontor och ett, det vackraste (den s.k. renovationen), till Kungl. Lantmäterikontoret i Stockholm. Endast det regionala exemplaret har den fullständiga beskrivningen till kartan. De regionala lantmäteriernas arkiv börjar ca 1700 och fortsätter till nutid. Kartorna från perioden 1700-1900 finns således både i Lantmäteriverkets forskningsarkiv och hos regionala lantmäterimyndigheter. De äldsta delarna av de regionala lantmäteriarkiven kommer så småningom att överföras till landsarkiven.

9 december 2002 Torbjörn Altrén, Göran Bäärnhielm, Kungl. biblioteket